Bilen kommer från ingenstans, på fel sida. Långt senare får jag veta att den kördes av en äldre kvinna. Stroke. Men den är på fel sida. Igen. Och igen. Jag får inte bort den. Ljusen bara är där.
Människor i gröna kläder. ”Jonas Sandkvist? Vi har tagit in din fru och dina barn på operation. Du behöver veta att det ser illa ut för alla tre.”
Jag öppnar munnen för att säga något men inget kommer. Jag sätter mig, ställer mig upp direkt. Går runt, runt.
Sandra i brudklänning, svårt att röra sig, Susanna i magen.
”Du vet att du är fast nu? Du kommer inte undan.” Hon tittar upp på mig.
”Jag vill inte komma undan. Men först ska vi dansa.” Oscar kommer fram. Han får stå på mina fötter medan vi dansar alla tre. Fyra med magen.
Människor tittar på mig. Jag är ensam. Gröna kläder. De tar med mig till ett litet rum.
***
Jag sitter på lekplatsen och ser på när Susanna klättrar upp och ner i sandlådan. Hon har stora fläckar på byxorna och vi borde gå hem. Hon vet inget annat än sin lek. Vi kan stanna en stund till. Jag ser upp på solen och känner hur ljuset värmer mig. Någonstans hör jag hur Sandra och Oscar pratar, de kan se vad vi gör.
Jag tittar igen på Susanna och så börjar jag skratta. Jag är inte ensam.
”Pappa?” Susanna har kommit fram till mig, lerig längs hela sidan. ”Pappa, är du ledsen?”
”Nej, älskling. Nu är jag inte ledsen längre.” Jag kramar henne. ”Nu går vi hem.”
Vi går hemåt, hand i hand. Jag är också lerig nu.